Jag tänker försöka satsa på båda delarna faktiskt. Det går om man vill och det går att värpa intressanta och läsvärda blogginlägg medan man byter blöjor, dammsuger eller tar en tupplur. För det är när man lever livet som inspirationen och stoffet till de där riktiga bloggpärlorna kommer.
Men jag har svårt att förebrå dig. Det är ditt liv, ditt val och din blogg. :) Men det blir svårt att hitta något likvärdigt att läsa och inspireras av. Det måste jag medge. :)
Superkex: Å, man tackar. Men vi håller ju kontakten ändå. Och inläggen blir långt mer läsvärda när jag så småningom kommer tillbaka, det är jag nästan säker på.
Stella: Nåja, lite får man väl spetsa till det? "Bloggandet eller vardagslivet?" låter inte så spännande. Men såklart har du rätt - energiutbytet mellan folk bakom varsin skärm är imponerande kraftfullt och minst lika verkligt som det som händer "IRL".
Varför detta? Du har tagit bort alla dina superintressanta reflektioner. Jag har varit upptagen med jordiskt liv, och har inte tittat in sedan jag skrev sist, för en knapp vecka sen. Vem förtog din bloggglädje och varför? En verklig förlust för jämställdheten. :-( Visst behöver man minska ner på internet-beroendet. Men det var radikalt att sopa bloggen ren.
Hej Lena. Ja då missade du mitt föregående inlägg där jag motiverade varför. Det ligger ettslags komposteringstanke bakom. Än är inte mina idéer färdiga, så jag skickade ner dem i komposten igen, liksom... tills de blir färdig matjord.
En del av mina inlägg handlade om förstörelsens princip och döden, jag vet inte om du läste dem. Jag tror att allt skapande blir bättre om den destruktiva sidan får vara med, som när barnen leker i sandlådan och bygger upp och river ner med samma friska humör, eller som munkarna i Tibet som jobbar på sina sandmandalor i månader och sedan bara sopar ihop dem. Så... som en utmaning till mig själv helt enkelt, valde jag att sopa ihop mina blogginlägg.
De var trotsallt inte SÅ unika; om det är någon särskild tanke du var intresserad av kan jag gärna tipsa dig om bra läsning.
Det var ju märkligt att jag skulle missa inläggen om död och destruktivitet. De passar ju mig, om det är så att jag har en metastas på th 7-revbenet. Något märkligt har vuxit fram där. Antagligen skulle jag inte läsa dem. Annars hade jag tagit mig tiden att kolla in vad du skriver om.
Jag undrar ju varför min kropp lever sitt eget liv och skapar ond cancer. Jag som har varit positiv och full av framtidsvisioner. Samtidigt som jag är trött och led emellanåt.
Time will tell, om det är dags att räkna ned. Eller om jag bara ska skrämmas till att förvalta mitt pund, bättre.
Revbenet... du menar med tanke på den kristna myten...? Mm... själv håller jag också på att lära mig något viktigt, med hänvisning till temat. Man flirtar inte ostraffat med Kali... Hon accepterar inga halvmesyrer, nu får jag lov att lägga ner bloggen helt och hållet, annars blir hon sur känner jag - och jag vill inte ha en purken Kali i ryggen... Så får Fenix söka sig en helt ny skepnad när det blir så dags. Vad gäller din sjukdom så har den säkert ett berikande budskap till dig. Jag hoppas att du är stark och modig nog att ta emot det. Ingen idé att kämpa emot - jo, mot sjukdomen, men inte mot budskapet. Viktigt att skilja på de två sakerna. Det bör gå att ta emot sjukdomens budskap utan att acceptera den som en övermakt, föreställer jag mig. Vi har under lång tid kämpat emot dödens princip i vår kultur - inte minst i Sverige. Långt ifrån att fira den som en del av livets kretslopp har vi smusslat undan våra döda, som vore det ett misslyckande att någon lämnar jordelivet, om det så har rört sig om en 90-åring som tvingats lämna in. Är det kanske dags att vi lär oss att fira, som de gör på sina håll i Afrika? Förgängelsen är ju en förutsättning för liv, lika viktig som modersmjölk och många gånger viktigare än A-kassa! Om du vill kan vi hålla kontakten, Lena. mattias.sigurdsson@gmail.com är min mailadress. Kram!
Hej Mattias. Du har nog tyvärr råkat trycka i rutan "skicka uppföljnings kommentarer" när du kommenterade. Jag kan tyvärr inte göra något, men kommentarerna på mitt inlägg avtar nog snart och då sipper du få mail. :) Jag är tacksam för din kommentar dock ;)
Med ett öga mot den brusande gatan Carrera i staden Chillán i Chile, och ett annat på datorskärmen, där jag följer med i hemlandets göranden och låtanden... Och med sinnena delvis inställda på lyssning inåt, hoppas jag... ...kommenterar jag företeelser i min omvärld, som regel kopplade till det land som danat mig - Sverige - och det där jag befinner mig, Chile.
Jag har sambo, Doris, och två barn, Elin Andrea som är åtta och Emil Alfonso som är två.
8 kommentarer:
Jag tänker försöka satsa på båda delarna faktiskt. Det går om man vill och det går att värpa intressanta och läsvärda blogginlägg medan man byter blöjor, dammsuger eller tar en tupplur. För det är när man lever livet som inspirationen och stoffet till de där riktiga bloggpärlorna kommer.
Men jag har svårt att förebrå dig. Det är ditt liv, ditt val och din blogg. :) Men det blir svårt att hitta något likvärdigt att läsa och inspireras av. Det måste jag medge. :)
*kram*
Visste inte att det var någon skillnad på "livet" och "bloggen". :-)
Det är som när folk går en kul kurs och sedan pratar om att komma tillbaka till "verkligheten". En annan sorts verklighet, brukar jag säga då.
Njut och ha det bra, vad du än gör!
:-)
Superkex: Å, man tackar. Men vi håller ju kontakten ändå. Och inläggen blir långt mer läsvärda när jag så småningom kommer tillbaka, det är jag nästan säker på.
Stella: Nåja, lite får man väl spetsa till det? "Bloggandet eller vardagslivet?" låter inte så spännande. Men såklart har du rätt - energiutbytet mellan folk bakom varsin skärm är imponerande kraftfullt och minst lika verkligt som det som händer "IRL".
Varför detta? Du har tagit bort alla dina superintressanta reflektioner. Jag har varit upptagen med jordiskt liv, och har inte tittat in sedan jag skrev sist, för en knapp vecka sen. Vem förtog din bloggglädje och varför? En verklig förlust för jämställdheten. :-( Visst behöver man minska ner på internet-beroendet. Men det var radikalt att sopa bloggen ren.
Hej Lena. Ja då missade du mitt föregående inlägg där jag motiverade varför. Det ligger ettslags komposteringstanke bakom. Än är inte mina idéer färdiga, så jag skickade ner dem i komposten igen, liksom... tills de blir färdig matjord.
En del av mina inlägg handlade om förstörelsens princip och döden, jag vet inte om du läste dem. Jag tror att allt skapande blir bättre om den destruktiva sidan får vara med, som när barnen leker i sandlådan och bygger upp och river ner med samma friska humör, eller som munkarna i Tibet som jobbar på sina sandmandalor i månader och sedan bara sopar ihop dem. Så... som en utmaning till mig själv helt enkelt, valde jag att sopa ihop mina blogginlägg.
De var trotsallt inte SÅ unika; om det är någon särskild tanke du var intresserad av kan jag gärna tipsa dig om bra läsning.
Kram!
Mattias
Det var ju märkligt att jag skulle missa inläggen om död och destruktivitet. De passar ju mig, om det är så att jag har en metastas på th 7-revbenet. Något märkligt har vuxit fram där. Antagligen skulle jag inte läsa dem. Annars hade jag tagit mig tiden att kolla in vad du skriver om.
Jag undrar ju varför min kropp lever sitt eget liv och skapar ond cancer. Jag som har varit positiv och full av framtidsvisioner. Samtidigt som jag är trött och led emellanåt.
Time will tell, om det är dags att räkna ned. Eller om jag bara ska skrämmas till att förvalta mitt pund, bättre.
Kram!
Lena
Revbenet... du menar med tanke på den kristna myten...?
Mm... själv håller jag också på att lära mig något viktigt, med hänvisning till temat. Man flirtar inte ostraffat med Kali... Hon accepterar inga halvmesyrer, nu får jag lov att lägga ner bloggen helt och hållet, annars blir hon sur känner jag - och jag vill inte ha en purken Kali i ryggen... Så får Fenix söka sig en helt ny skepnad när det blir så dags.
Vad gäller din sjukdom så har den säkert ett berikande budskap till dig. Jag hoppas att du är stark och modig nog att ta emot det. Ingen idé att kämpa emot - jo, mot sjukdomen, men inte mot budskapet. Viktigt att skilja på de två sakerna. Det bör gå att ta emot sjukdomens budskap utan att acceptera den som en övermakt, föreställer jag mig.
Vi har under lång tid kämpat emot dödens princip i vår kultur - inte minst i Sverige. Långt ifrån att fira den som en del av livets kretslopp har vi smusslat undan våra döda, som vore det ett misslyckande att någon lämnar jordelivet, om det så har rört sig om en 90-åring som tvingats lämna in. Är det kanske dags att vi lär oss att fira, som de gör på sina håll i Afrika?
Förgängelsen är ju en förutsättning för liv, lika viktig som modersmjölk och många gånger viktigare än A-kassa!
Om du vill kan vi hålla kontakten, Lena. mattias.sigurdsson@gmail.com är min mailadress.
Kram!
Hej Mattias. Du har nog tyvärr råkat trycka i rutan "skicka uppföljnings kommentarer" när du kommenterade. Jag kan tyvärr inte göra något, men kommentarerna på mitt inlägg avtar nog snart och då sipper du få mail. :) Jag är tacksam för din kommentar dock ;)
Skicka en kommentar